Community Counselor
Har pratat med min Community Counselor.
För er som inte vet vad det är så är det en person i USA som bor i närheten av där man kommer att bo och har hand om en grupp au-pairer(cluster). Hon hjälper dem och ser till att allt funkar och har möten varje månad.
Hon är även personen som intervjuat och godkänt familjen till au-pair programet. Så innan jag matchade med min familj så pratade jag med henne och frågade hur familjen var oså :-) Jag fick reda på väldigt mycket när jag pratade med henne så det är tips till er andra ute i au-pair djungeln.
Den sista tiden har hon ringt upp mig och vi har pratat om utbildning och vad jag är intresserad av att utbilda mig till. Hon skulle titta upp en skola och återkomma till mig. Det tog ett litet tag och sen bad hon om ursäkt för det hade dröjt - det hade varit en au-pair kris.
En person i hennes cluster hade det inte bra hos sin värdfamilj,man har då två veckor på sig att göra en rematch och hitta en ny familj. I vanliga fall brukar man bo kvar hos familjen tills man hittar en ny men den här tjejen kunde inte bo kvar där en sekund längre. Så hon fick bo hemma hos Community Counselor.
Jag kände direkt när jag läste hennes mejl att jag blev så trygg. Om något skulle hända mig i USA så skulle hon finnas där, och till och med låta mig in i hennes hem och bo hos henne och hennes familj. Jag måste säga att det känns riktigt bra att veta!
Har hört skräckhistorier om andra au-pairer och deras community counselor - de som åkt med CC. Hörde tex. om en som inte ens kunde va hemma hos sin community counselor för hon tålde inte pälsdjur och personen hade hund som han propsa med att ha kvar i huset. Mötena var ett måste men hon kunde inte sitta inomhus med de andra, pga hunden, så hon satt utomhus -själv... vet inte om de är helt sant men skulle inte förvåna mig..... likaså att jag hört från många att blir det strul med värdfamiljen - så står de där - helt ensamna - och att community counselorn bara tycker man är jobbig och ivägen. Är det någon mer som hört dåliga saker om de olika förmedlingarna? Eller någon au-pair som råkat ut för något? Dela gärna med er!
Om SI hade jag inte hört något. Men Nu vet jag lite Och det känns Bra! :-)
Har ni andra också pratat med er community counselor?
♥ Rebecka
För er som inte vet vad det är så är det en person i USA som bor i närheten av där man kommer att bo och har hand om en grupp au-pairer(cluster). Hon hjälper dem och ser till att allt funkar och har möten varje månad.
Hon är även personen som intervjuat och godkänt familjen till au-pair programet. Så innan jag matchade med min familj så pratade jag med henne och frågade hur familjen var oså :-) Jag fick reda på väldigt mycket när jag pratade med henne så det är tips till er andra ute i au-pair djungeln.
Den sista tiden har hon ringt upp mig och vi har pratat om utbildning och vad jag är intresserad av att utbilda mig till. Hon skulle titta upp en skola och återkomma till mig. Det tog ett litet tag och sen bad hon om ursäkt för det hade dröjt - det hade varit en au-pair kris.
En person i hennes cluster hade det inte bra hos sin värdfamilj,man har då två veckor på sig att göra en rematch och hitta en ny familj. I vanliga fall brukar man bo kvar hos familjen tills man hittar en ny men den här tjejen kunde inte bo kvar där en sekund längre. Så hon fick bo hemma hos Community Counselor.
Jag kände direkt när jag läste hennes mejl att jag blev så trygg. Om något skulle hända mig i USA så skulle hon finnas där, och till och med låta mig in i hennes hem och bo hos henne och hennes familj. Jag måste säga att det känns riktigt bra att veta!
Har hört skräckhistorier om andra au-pairer och deras community counselor - de som åkt med CC. Hörde tex. om en som inte ens kunde va hemma hos sin community counselor för hon tålde inte pälsdjur och personen hade hund som han propsa med att ha kvar i huset. Mötena var ett måste men hon kunde inte sitta inomhus med de andra, pga hunden, så hon satt utomhus -själv... vet inte om de är helt sant men skulle inte förvåna mig..... likaså att jag hört från många att blir det strul med värdfamiljen - så står de där - helt ensamna - och att community counselorn bara tycker man är jobbig och ivägen. Är det någon mer som hört dåliga saker om de olika förmedlingarna? Eller någon au-pair som råkat ut för något? Dela gärna med er!
Om SI hade jag inte hört något. Men Nu vet jag lite Och det känns Bra! :-)
Har ni andra också pratat med er community counselor?
♥ Rebecka
Här finner ni mig!
Kommer att bo i en liten förort utanför Princeton, NJ..
Någon i närheten?
Kan passa på och berätta lite vad som händer i mitt liv också, som inte gäller au-pair!
Igår var jag på Liseberg med min bästa vän och barndomskompis Emelie och hennes familj, jättelänge sen jag var där så det var ju skoj!
Iaf så är jag en stor FEGIS när det kommer till att åka karuseller, och har alltid varit det. Ni som känner mig vet att jag tyckt att nyckelpigan varit läskig :O därför förstår ni om jag är extremt stolt över mig själv när jag åkte lisebergsbanan OCH tyckte att den var skitrolig. Får tacka de andra för de fick upp mig i den :D
Och tro det eller ej så gick jag upp i uppskjutet, fattar egentligen inte hur det gick till. Jag kopplade helt enkelt bort tankarna och stod i kön och gick upp och satte mig i stolen - som en robot! det var först när jag satt där och hörde i högtalarna att jag skulle hålla huvudet bakåt som jag vaknade upp ur koman - och fick panik. Jag ville verkligen inte vara kvar där. Började hyperventilera och tänkte " nej nej nej, ja vill inte! ta mig härifrån " Men hann inte så mycket mer innan jag sköts upp. Jag skrek som en stucken gris och vid vändningen där uppe så man stannar och sen faller så tappa ja andan, det var en konstig känsla som ja aldrig känt förut, skriket tog slut och kändes som den vände o gick ner i magen på mig, huvvet blev tungt, det blev suddigt och jag kände mig alldeles groggy. När jag klev av skakade jag i hela kroppen och var likblek - aldrig mer, tänkte jag, aldrig mer.
- den natten drömde jag mardrömmar om uppskjutet...
Men endå, en Underbar dag med Underbara människor.
Bilder kommer så fort jag fått dem från Emelie :P
♥ Rebecka
Kostnader att åka som au-pair
Lovade ju att jag skulle räkna ut allt jag betalat och skriva ner! :-)
Tänk bara på att det här är med min förmedling, SI, Skandinaviska Institutet. Prisen kan variera lite beroende på förmedling men det finns grundkostnader som är dem samma i alla, tex visum och internationellt körkort.
Så man kan alltid börja och sen avbryta om man är osäker. Ni har inget att förlora på det!
När man har intervjun kommer den första kostnaden.
-Kostnader till och från intervjun(Varierar, jag hade busskort) samt pengar till registerutdrag(172kr), som man ger direkt till intervjuaren. I alla fall om man väljer skandinaviska institutet.
Blir man sen accepterad till programmet, är med och väntar på en bra match men aldrig hittar en bra familj, kanske börjar känna att det här var nog ingenting för mig - så kan man dra sig ut och då har man bara betalat för registerutdraget. Det är först när man sagt Ja till en familj som man have made a commitment to the au-pair in America program.
Då tillkommer avgifter som:
-Hälsoundersökning, i mitt fall 0 kr. annars ca 500kr kanske (läs i mitt tidigare inlägg hur jag kunde få det för 0kr)
-Au-pair visumet kostade 1200kr och frimärken till en brev skulle man fixa för 62 kr och sen tog jag kort till visumet(200kr)
- Sen tillkom resa till och från stockholm. Varierar också beroende på hur långt ifrån man bor. För mig kostade det ca 400kr
-Kommer behöva skaffa ett internationellt körkort som kostar 230kr. För vissa även att ta ett nytt kort men jag fick två när jag tog till visumet.
-Man har en grundläggande försäkring så om man nöjer sig med den så kostar det inget mer där. Annars kan man utöka försäkringen, kostar mellan 1150kr och 2700kr beroende på vad man vill utöka med.
-Jag betalar ingen depositio och ingen avgift för flyg.
-Det kommer tillkomma resa till flygplatsen på avresedagen.
- Och köper man present till familjen så tillkommer det med. För mig kommer det gå på strax över 500kr. Men det är frivilligt. Dessutom fyller pojken år när jag kommer så köper lite extra till han.
Sammanlagt 2264kr + present till familjen (2762kr) och sist resa till flygplatsen som jag inte räknat med.
Troligtvis kommer jag också utöka min försäkring så det tillkommer.
Om ni vill se hur mycket det kommer kosta för er så räkna om genom att titta på allt jag skrev där uppe.. Kostnad för resor varierar beroende på vart man bor. Samt det där med att jag inte betalar deposition eller flyg är pga att det var en kampanj då så det är inte säkert att det är så nu. Jag fick det gratis men avsade mig avslutningsbonusen på 200$ som man får i vanliga fall :) Men kan säga att de har kampanjer väldigt ofta för att locka flera!
Så alltså är det inte extremt dyrt att komma iväg. Men det krävs endå att man sparat ihop lite pengar - man vill ju ha pengar med sig när man åker med! Och man måste också komma ihåg att när man väl är där så FÅR man massa. 4 dagars utbildning, 500$ till studier + transport till och från. Och jag får en veckolön på 250$ och gratis mat och gratis boende får man. De utgifterna man kommer att ha där är för det mesta saker man hittar på, nöje. Vi kommer va rika där!
Det är en liten summa att betala för ett oförglömligt och underbart år!
Jag vet inte om jag glömt att skriva något?
♥ Rebecka
Varning för ytterligare ett långt inlägg!
Sådär ja. fortsättning följer!
Nu hade jag alltså fått en familj. De hade två barn, en dotter på 4 och en pojke på 7. Pappan jobbar, mamman är hemmamamma. Dottern har särskilda behov och är sen i utvecklingen - går därför inte på dagis utan mamman ska lära mig ett hemmaprogram som hon och jag kommer hjälpas åt att göra på dottern. Ska bli riktigt kul att lära mig det, är ju sådant jag kan få använding av i framtiden =)
Familjen bor utanför Princeton, NJ som en vanlig svensson familj. Huset lagom stort, lagom städat och känns som en väldigt jordnära familj. Något som jag fastnade för hos dem! Så den 24 augusti lämnar jag Sverige. Bara jag skriver det här blir jag både nervös och exalterad på samma gång! :D Känner ni med så?
När jag tackat Ja till familjen så hörde jag av mig till CC.. Där hade jag fortfarande inte blivit accepterad till programmet! - sega eller vad?? De tjatade på mig massa och verkade inte alls glada när jag bytt förmedling.. men men.. det är väl förståligt..
Men även fast jag sagt Ja till familjen och var lycklig så kunde jag inte låta bli att tänka
Tänk om det hade dykt upp en till familj, som tredje eller fjärde som skulle ha varit så mycket bättre! Ska man säga nej för man tror att det kommer komma någon bättre familj eller ska man säga Ja för att man tror att en bättre familj än så här kommer jag inte att få? - svårt!
Glömde säga att innan jag matchades med familjen så hade jag en hälsoundersökning med. Mamma ringde till vår barnläkare och frågade. Han sa att jag kunde komma dagen därpå och att han skulle göra det gratis! Kanonbra ju :D
Antog att han fick betalt genom kommun eller nåt för något måste han ju få för tiden han lade ner.. Men jag slapp betala iaf.. haha Ett tips till er andra alltså - hör er för ordentligt innan ni gör er hälsoundersökning - där kan man spara pengar!
Min hostmum T mejlade till mig att pojken A fyller 8 år samma dag som jag kommer och var jätteexalterad och ville berätta det till mig över skype - älska skype säger jag bara!
Så dagen efter skypade jag med A, fick låtsas bli överaskad för att inte göra han ledsen! Han var såå gullig :D I'll be like his birthday present ^^ Så nu måste jag komma på nåt och köpa i present till han. Tror jag redan kommit på men vill inte säga ifall att familjen läser här och översätter till engelska..för de kan väl göra så?
Såg också när de hade uppdaterat min au-pair sida på internet att jag kommer få New York touren gratis! Hade nästan glömt bort att jag en gång i december eller så hade skrivit till Louise på hennes blogg.För hon kunde fixa så man kunde få den gratis. Så det blev en trevlig överaskning!
" Congratulations! You will receive a FREE New York City tour at Orientation as you have been referred by a friend who participated in the Refer a Friend program with Au Pair in America! Have a great time! "
Fick ytterligare ett mejl från mamman med en länk till en körkortsida i NJ. Skrev ut över 200sidor körkortsteori på engelska. Skrev ut i skolan :P haha man får ju va smart! Vet inte riktigt om det är meningen att jag ska ta körkort där igen eller hur det är.. :S Har inte börjat plugga än iaf.. hahaha
2 veckor efter att jag sagt Ja så fick jag hem en massa papper i brevlådan. Hade också fått ett antal mejl från SI om hur jag skulle gå vidare med visumet. De har varit så himla bra och hjälpt mig jättemycket! Hade varit inne på ambassadens hemsida och bokat tid. Nu hade jag alla papper och fylla i.. Herregud va mycket! Mitt foto skaffade jag på expert som tips för er andra. Tror jag betalade 200kr för det och då fick jag 2 kort. Tänkte använda det andra till mitt internationella körkort! :D för det funkar.. de va inte så hårda på om de va 4x5 eller 5x5 så slipper man ta nytt.
1 och en halvtimme i kön utanför ambassaden i spöregn.
Sen när man tror att man kommit in så får man stå i ytterligare en kö innan man kommer fram och får lämna in sina papper, som tur var inomhus men lika kallt endå.
Efter att ha stått i den kön 30min och lämnat in mina papper så sätter jag mig ner o väntar på att bli uppropad
Och där satt ja 2 timmar till! Man blir inte uppropad i ordningen som man kom så när personer som kom efter mig blev uppropade blev jag orolig...
Till slut ropade de upp mitt namn och jag kom fram till luckan.
När jag sen skulle ta fingeravtryck var mina fingrar för kalla så det funka inte i maskinen
så då fick ja värma fingrarna först.. Då förstår ni att de va kallt i lokalen!
Kom till Stockholm kl 8 och ute från ambassaden var man kl 1..
Herregud!!
Kommer inte riktigt ihåg, men antingen fick jag mitt visum hemskickat dagen efter eller så tog det två dagar - snabbt gick det iaf.
På min internetsida så hade det kommit upp en pre-departure online training - så den höll jag på med.. inte så rolig men lite lärde jag mig allt :)
Har också pratat med min community counselor MASSA.. vi håller på o prata om vad jag ska plugga i USA. Vill ha bra koll på det innan jag kommer dit eftersom skolan början nästan direkt då. Är väldigt intresserad av Personlig tränare och Nagelterapeut. Hoppas på båda om det inte blir för mycket pengar att lägga till själv.
men jag tänker så, att får jag lägga tlill 1000 kr själv och utbildar mig till något jag verkligen vill så är det värt det. Jag vägrar att plugga några tråkiga kurser som ingen bryr sig om att jag pluggat när jag kommer hem till Sverige.. De här skulle jag ha använding av och kanske till och med gör att jag får jobb. Hur tänker ni när ni ska välja kurser?
Är det någon annan som åker med SI ? jag tänkte på försäkringen... ska ni ta extra försäkring? jag vet inte hur jag ska göra....
Kramar Rebecka
Nu hade jag alltså fått en familj. De hade två barn, en dotter på 4 och en pojke på 7. Pappan jobbar, mamman är hemmamamma. Dottern har särskilda behov och är sen i utvecklingen - går därför inte på dagis utan mamman ska lära mig ett hemmaprogram som hon och jag kommer hjälpas åt att göra på dottern. Ska bli riktigt kul att lära mig det, är ju sådant jag kan få använding av i framtiden =)
Familjen bor utanför Princeton, NJ som en vanlig svensson familj. Huset lagom stort, lagom städat och känns som en väldigt jordnära familj. Något som jag fastnade för hos dem! Så den 24 augusti lämnar jag Sverige. Bara jag skriver det här blir jag både nervös och exalterad på samma gång! :D Känner ni med så?
När jag tackat Ja till familjen så hörde jag av mig till CC.. Där hade jag fortfarande inte blivit accepterad till programmet! - sega eller vad?? De tjatade på mig massa och verkade inte alls glada när jag bytt förmedling.. men men.. det är väl förståligt..
Men även fast jag sagt Ja till familjen och var lycklig så kunde jag inte låta bli att tänka
Tänk om det hade dykt upp en till familj, som tredje eller fjärde som skulle ha varit så mycket bättre! Ska man säga nej för man tror att det kommer komma någon bättre familj eller ska man säga Ja för att man tror att en bättre familj än så här kommer jag inte att få? - svårt!
Glömde säga att innan jag matchades med familjen så hade jag en hälsoundersökning med. Mamma ringde till vår barnläkare och frågade. Han sa att jag kunde komma dagen därpå och att han skulle göra det gratis! Kanonbra ju :D
Antog att han fick betalt genom kommun eller nåt för något måste han ju få för tiden han lade ner.. Men jag slapp betala iaf.. haha Ett tips till er andra alltså - hör er för ordentligt innan ni gör er hälsoundersökning - där kan man spara pengar!
Min hostmum T mejlade till mig att pojken A fyller 8 år samma dag som jag kommer och var jätteexalterad och ville berätta det till mig över skype - älska skype säger jag bara!
Så dagen efter skypade jag med A, fick låtsas bli överaskad för att inte göra han ledsen! Han var såå gullig :D I'll be like his birthday present ^^ Så nu måste jag komma på nåt och köpa i present till han. Tror jag redan kommit på men vill inte säga ifall att familjen läser här och översätter till engelska..för de kan väl göra så?
Såg också när de hade uppdaterat min au-pair sida på internet att jag kommer få New York touren gratis! Hade nästan glömt bort att jag en gång i december eller så hade skrivit till Louise på hennes blogg.För hon kunde fixa så man kunde få den gratis. Så det blev en trevlig överaskning!
" Congratulations! You will receive a FREE New York City tour at Orientation as you have been referred by a friend who participated in the Refer a Friend program with Au Pair in America! Have a great time! "
Fick ytterligare ett mejl från mamman med en länk till en körkortsida i NJ. Skrev ut över 200sidor körkortsteori på engelska. Skrev ut i skolan :P haha man får ju va smart! Vet inte riktigt om det är meningen att jag ska ta körkort där igen eller hur det är.. :S Har inte börjat plugga än iaf.. hahaha
2 veckor efter att jag sagt Ja så fick jag hem en massa papper i brevlådan. Hade också fått ett antal mejl från SI om hur jag skulle gå vidare med visumet. De har varit så himla bra och hjälpt mig jättemycket! Hade varit inne på ambassadens hemsida och bokat tid. Nu hade jag alla papper och fylla i.. Herregud va mycket! Mitt foto skaffade jag på expert som tips för er andra. Tror jag betalade 200kr för det och då fick jag 2 kort. Tänkte använda det andra till mitt internationella körkort! :D för det funkar.. de va inte så hårda på om de va 4x5 eller 5x5 så slipper man ta nytt.
Sen kom den dagen jag skulle till ambassaden.. mamma och jag åker hemifrån 5.30 :D Fatta tidigt!
Fy faaan va jobbigt de va på ambassaden! Ni som varit där fattar lite bättre när ni läser här :P1 och en halvtimme i kön utanför ambassaden i spöregn.
Sen när man tror att man kommit in så får man stå i ytterligare en kö innan man kommer fram och får lämna in sina papper, som tur var inomhus men lika kallt endå.
Efter att ha stått i den kön 30min och lämnat in mina papper så sätter jag mig ner o väntar på att bli uppropad
Och där satt ja 2 timmar till! Man blir inte uppropad i ordningen som man kom så när personer som kom efter mig blev uppropade blev jag orolig...
Till slut ropade de upp mitt namn och jag kom fram till luckan.
När jag sen skulle ta fingeravtryck var mina fingrar för kalla så det funka inte i maskinen
så då fick ja värma fingrarna först.. Då förstår ni att de va kallt i lokalen!
Kom till Stockholm kl 8 och ute från ambassaden var man kl 1..
Herregud!!
Kommer inte riktigt ihåg, men antingen fick jag mitt visum hemskickat dagen efter eller så tog det två dagar - snabbt gick det iaf.
På min internetsida så hade det kommit upp en pre-departure online training - så den höll jag på med.. inte så rolig men lite lärde jag mig allt :)
Har också pratat med min community counselor MASSA.. vi håller på o prata om vad jag ska plugga i USA. Vill ha bra koll på det innan jag kommer dit eftersom skolan början nästan direkt då. Är väldigt intresserad av Personlig tränare och Nagelterapeut. Hoppas på båda om det inte blir för mycket pengar att lägga till själv.
men jag tänker så, att får jag lägga tlill 1000 kr själv och utbildar mig till något jag verkligen vill så är det värt det. Jag vägrar att plugga några tråkiga kurser som ingen bryr sig om att jag pluggat när jag kommer hem till Sverige.. De här skulle jag ha använding av och kanske till och med gör att jag får jobb. Hur tänker ni när ni ska välja kurser?
Är det någon annan som åker med SI ? jag tänkte på försäkringen... ska ni ta extra försäkring? jag vet inte hur jag ska göra....
Hade tänkt och sätta mig ner och skriva ner alla mina kostnader för att åka iväg som au-pair... Kanske kan man jämföra mot vad andra i andra förmedlingar fått betala? Eller att andra som vill åka inser att det inte är särskilt dyrt :D
Kommer kanske imorn.. får se :D
Kramar Rebecka
Here goes
Okey here goes!
Startade bloggen idag.. Så snälla klaga inte på hur den ser ut :P
Har egentligen alltid varit väldigt negativt inställd till att ha en blogg.
Lägga ner en massa tid för att folk ska kunna läsa om ens liv. Varför då..
Men nu känns det som det har ändrat sig.
Vi au-pair bloggare har en gemenskap känns det som.
Vi peppar, stödjer och ger varandra tips.
Vi är personer som alla har samma dröm, känner samma känslor och förstår varandra, bättre än andra personer.
Håller ni inte med mig?
Hade tänk att uppdatera mitt au-pair år via bilddagboken.. inte särskilt kul.. Därför startade jag den här. För nu kommer jag vara iväg, jag kan inte själv berätta för personer vad som händer. Nu måste de läsa om det.
Så här kan ni andra au-pairer läsa, min familj och vänner och kanske andra med =)
Jag hade bestämt mig redan när jag började ettan på gymnasiet att jag ville åka iväg som Au-pair. Folk trodde jag bara pratade, ingen tog mig på allvar. De sa att jag inte skulle våga sen. Trean kom och jag ville fortfarande. Började ansöka i både CC och SI och jag märkte att mamma o pappa började bli lite oroliga. Inte så att de inte ville att jag skulle iväg, utan mer att de nu förstod att det kanske skulle bli av. Det fick mig att fundera - är det här verkligen det jag vill? Men JA, jag hade fortfarande den där drivkraften inom mig, lika stark, jag ville verkligen och jag ville visa andra att jag Kan om jag Vill
När jag fyllde 18 i december så började jag med körkortet direkt. 2 månader senare stog jag leende med ett körkort i handen. Nu var en svår bit i ansökan avklarad. Började att fixa med alla mina referenser. - Vilket jobb!
Eftersom jag gått Barn och Fritidsprogrammet på gymnasiet så får jag mer betalt om jag åker med SI, 250$ i veckan. Så det var helt klart mitt förstahans val. Men jag sökte med CC endå för att försäkra mig om att jag verkligen skulle kunna komma iväg efter sommaren. Var på intervju med CC en lördag på ett cafe, pratade au-pair grejer i en kvart sen strunt i resten av timmen. Mycket trevligt men inte särskilt seriöst. Hade intervjun med SI på måndan i en lägenhet och den pågick i 2h med en massa frågor, information och psykologiskt test. Vilken skillnad!!
När jag haft intervjun med SI så var allt klart - eftersom det sker genom internet så fixade vi de sista detaljerna tillsammans. CC papprerna skickade jag in ca en vecka senare. Sen vare att vänta på att bli godkänd...
Hatar att vänta. Jag är så otålig!
Väntade först två veckor med SI innan min intervjuare hade skickat papprerna vidare och sen väntade jag yttligare 1 vecka innan jag blev accepterad från förmedlingen. Det var påsklovet så antar att det var därför det tog lite längre tid. 2 veckor efter det fick jag min första familj. Fick ett mejl till inkorgen från SI där det stod att en familj visat intresse, namn på familjen, hur många barn, vart de bodde, bilder, personligt brev och det grundläggande helt enkelt. Och sen hade jag fått yttligare ett mejl - från familjen - med lite mer information och en förfrågan om vi kunde skypa =) De bodde i New Jersey, Precis utanför Princeton. Familjen hade en dotter med särskilda behov och mamman var hemmamamma.. det skrämde mig lite - men lockade mig mest. Har jobbat väldigt mycket med barn med särskilda behov.
Skypade med dem dagen efter. Jag var såå nervös. Att de skulle se mig på cam o allt. Jag vankade av och an i rummet i väntan på att de skulle ringa och när de väl gjorde det tänkte jag, ska jag svara nu, eller vänta lite så de inte tror att jag går här och väntar.. så patetiskt.. jag väntade lite och svarade - vad hände med min engelska - var inte jag väldigt bra alldeles nyss? Det blev iaf bättre när man pratat ett tag. Mamman var otroligt snäll och vi klickade direkt. Underbart! Fick se barnen, dottern som är 4 och pojken som är 7. Hon avslutade samtalet med att säga att community counselor kunde ringa mig imorn så jag kunde prata med henne med och att jag skulle få prata med den nuvarande au-pairen nästa gång vi pratar.
Nästa dag pratade vi igen. Med mamman - och barnen - och au-pairen. Tidigare den dagen hade community counseloren ringt mig, när jag satt på bussen.. haha det var svårt o höra vad hon sa och folk stirra på mig när jag pratade engelska :P När jag lade på den kvällen hade jag bestämt mig att säga JA om de frågar mig.
Nästa dag hade jag ett nytt mejl i min inkorg. En till familj har visat intresse skrev SI och visst såg jag att jag hade yttligare ett mejl från en familj i min inkorg. Den här familjen hade 3 barn, flicka 4, pojke 7, flicka 9. Bodde 1h utanför Nyc uppåt. Jag skypade med dem senare samma dag. De verkade med bra. De var rena motstsen, gjorde mycket, hade en ganska hektisk vardag men jag skulle få uppleva mycket med dem. Pratade yttligare med dem en gång och barnen var urgulliga verkligen. När jag stänge av skype den dagen hade jag ont i magen. vilka gillade jag bäst. Satte mig ner och skrivde en lista med för och emot.
Kom fram till att den första familjen var bäst. Jag borde ha fattat det från början. De var bara den familjen jag pratade om! Jag vill inte stressa en massa. Den här familjen är mer lugn. Här kan jag ha det bra! Pratade med pappan i den första familjen för han hade varit iväg tidigare i veckan. Var nervös! varför blir man mer nervös när man ska prata med pappan i familjen?? :P Iaf så var han jättesnäll. När vi sa hejdå den gången så sa hon att de skulle prata lite men att hon mycket väl kunde se mig i deras familj.
Nästa dag fråga hon om jag ville vara hos dem. Snacka om att jag blev glad- Kunde inte sluta le den dagen!! Skrev självklart JA och dagen efter fick jag svar tillbaka.
GREAT! We're SO excited...we had a feeling you would say yes...It just seemed like such a good match for both of us... And you know when you have a "gut feeling" about someone...as soon as I read over your application I had a feeling and then each time we spoke, it kept getting stronger and stronger. We're really happy you will be with us
Och självklart blev det här med ett dag med ett stort leende på läpparna :D
sa också till den andra familjen att jag tyvärr inte ville komma till dem och att jag matchat med en annan. De tog det bra!
Nu började en annan del av au-pair förberedelserna! Fortsätter att återberätta imorn
- det här tar på krafterna :P
Kramar Rebecka
Startade bloggen idag.. Så snälla klaga inte på hur den ser ut :P
Har egentligen alltid varit väldigt negativt inställd till att ha en blogg.
Lägga ner en massa tid för att folk ska kunna läsa om ens liv. Varför då..
Men nu känns det som det har ändrat sig.
Vi au-pair bloggare har en gemenskap känns det som.
Vi peppar, stödjer och ger varandra tips.
Vi är personer som alla har samma dröm, känner samma känslor och förstår varandra, bättre än andra personer.
Håller ni inte med mig?
Hade tänk att uppdatera mitt au-pair år via bilddagboken.. inte särskilt kul.. Därför startade jag den här. För nu kommer jag vara iväg, jag kan inte själv berätta för personer vad som händer. Nu måste de läsa om det.
Så här kan ni andra au-pairer läsa, min familj och vänner och kanske andra med =)
Jag hade bestämt mig redan när jag började ettan på gymnasiet att jag ville åka iväg som Au-pair. Folk trodde jag bara pratade, ingen tog mig på allvar. De sa att jag inte skulle våga sen. Trean kom och jag ville fortfarande. Började ansöka i både CC och SI och jag märkte att mamma o pappa började bli lite oroliga. Inte så att de inte ville att jag skulle iväg, utan mer att de nu förstod att det kanske skulle bli av. Det fick mig att fundera - är det här verkligen det jag vill? Men JA, jag hade fortfarande den där drivkraften inom mig, lika stark, jag ville verkligen och jag ville visa andra att jag Kan om jag Vill
När jag fyllde 18 i december så började jag med körkortet direkt. 2 månader senare stog jag leende med ett körkort i handen. Nu var en svår bit i ansökan avklarad. Började att fixa med alla mina referenser. - Vilket jobb!
Eftersom jag gått Barn och Fritidsprogrammet på gymnasiet så får jag mer betalt om jag åker med SI, 250$ i veckan. Så det var helt klart mitt förstahans val. Men jag sökte med CC endå för att försäkra mig om att jag verkligen skulle kunna komma iväg efter sommaren. Var på intervju med CC en lördag på ett cafe, pratade au-pair grejer i en kvart sen strunt i resten av timmen. Mycket trevligt men inte särskilt seriöst. Hade intervjun med SI på måndan i en lägenhet och den pågick i 2h med en massa frågor, information och psykologiskt test. Vilken skillnad!!
När jag haft intervjun med SI så var allt klart - eftersom det sker genom internet så fixade vi de sista detaljerna tillsammans. CC papprerna skickade jag in ca en vecka senare. Sen vare att vänta på att bli godkänd...
Hatar att vänta. Jag är så otålig!
Väntade först två veckor med SI innan min intervjuare hade skickat papprerna vidare och sen väntade jag yttligare 1 vecka innan jag blev accepterad från förmedlingen. Det var påsklovet så antar att det var därför det tog lite längre tid. 2 veckor efter det fick jag min första familj. Fick ett mejl till inkorgen från SI där det stod att en familj visat intresse, namn på familjen, hur många barn, vart de bodde, bilder, personligt brev och det grundläggande helt enkelt. Och sen hade jag fått yttligare ett mejl - från familjen - med lite mer information och en förfrågan om vi kunde skypa =) De bodde i New Jersey, Precis utanför Princeton. Familjen hade en dotter med särskilda behov och mamman var hemmamamma.. det skrämde mig lite - men lockade mig mest. Har jobbat väldigt mycket med barn med särskilda behov.
Skypade med dem dagen efter. Jag var såå nervös. Att de skulle se mig på cam o allt. Jag vankade av och an i rummet i väntan på att de skulle ringa och när de väl gjorde det tänkte jag, ska jag svara nu, eller vänta lite så de inte tror att jag går här och väntar.. så patetiskt.. jag väntade lite och svarade - vad hände med min engelska - var inte jag väldigt bra alldeles nyss? Det blev iaf bättre när man pratat ett tag. Mamman var otroligt snäll och vi klickade direkt. Underbart! Fick se barnen, dottern som är 4 och pojken som är 7. Hon avslutade samtalet med att säga att community counselor kunde ringa mig imorn så jag kunde prata med henne med och att jag skulle få prata med den nuvarande au-pairen nästa gång vi pratar.
Nästa dag pratade vi igen. Med mamman - och barnen - och au-pairen. Tidigare den dagen hade community counseloren ringt mig, när jag satt på bussen.. haha det var svårt o höra vad hon sa och folk stirra på mig när jag pratade engelska :P När jag lade på den kvällen hade jag bestämt mig att säga JA om de frågar mig.
Nästa dag hade jag ett nytt mejl i min inkorg. En till familj har visat intresse skrev SI och visst såg jag att jag hade yttligare ett mejl från en familj i min inkorg. Den här familjen hade 3 barn, flicka 4, pojke 7, flicka 9. Bodde 1h utanför Nyc uppåt. Jag skypade med dem senare samma dag. De verkade med bra. De var rena motstsen, gjorde mycket, hade en ganska hektisk vardag men jag skulle få uppleva mycket med dem. Pratade yttligare med dem en gång och barnen var urgulliga verkligen. När jag stänge av skype den dagen hade jag ont i magen. vilka gillade jag bäst. Satte mig ner och skrivde en lista med för och emot.
Kom fram till att den första familjen var bäst. Jag borde ha fattat det från början. De var bara den familjen jag pratade om! Jag vill inte stressa en massa. Den här familjen är mer lugn. Här kan jag ha det bra! Pratade med pappan i den första familjen för han hade varit iväg tidigare i veckan. Var nervös! varför blir man mer nervös när man ska prata med pappan i familjen?? :P Iaf så var han jättesnäll. När vi sa hejdå den gången så sa hon att de skulle prata lite men att hon mycket väl kunde se mig i deras familj.
Nästa dag fråga hon om jag ville vara hos dem. Snacka om att jag blev glad- Kunde inte sluta le den dagen!! Skrev självklart JA och dagen efter fick jag svar tillbaka.
GREAT! We're SO excited...we had a feeling you would say yes...It just seemed like such a good match for both of us... And you know when you have a "gut feeling" about someone...as soon as I read over your application I had a feeling and then each time we spoke, it kept getting stronger and stronger. We're really happy you will be with us
Och självklart blev det här med ett dag med ett stort leende på läpparna :D
sa också till den andra familjen att jag tyvärr inte ville komma till dem och att jag matchat med en annan. De tog det bra!
Nu började en annan del av au-pair förberedelserna! Fortsätter att återberätta imorn
- det här tar på krafterna :P
Kramar Rebecka
