Here goes
Startade bloggen idag.. Så snälla klaga inte på hur den ser ut :P
Har egentligen alltid varit väldigt negativt inställd till att ha en blogg.
Lägga ner en massa tid för att folk ska kunna läsa om ens liv. Varför då..
Men nu känns det som det har ändrat sig.
Vi au-pair bloggare har en gemenskap känns det som.
Vi peppar, stödjer och ger varandra tips.
Vi är personer som alla har samma dröm, känner samma känslor och förstår varandra, bättre än andra personer.
Håller ni inte med mig?
Hade tänk att uppdatera mitt au-pair år via bilddagboken.. inte särskilt kul.. Därför startade jag den här. För nu kommer jag vara iväg, jag kan inte själv berätta för personer vad som händer. Nu måste de läsa om det.
Så här kan ni andra au-pairer läsa, min familj och vänner och kanske andra med =)
Jag hade bestämt mig redan när jag började ettan på gymnasiet att jag ville åka iväg som Au-pair. Folk trodde jag bara pratade, ingen tog mig på allvar. De sa att jag inte skulle våga sen. Trean kom och jag ville fortfarande. Började ansöka i både CC och SI och jag märkte att mamma o pappa började bli lite oroliga. Inte så att de inte ville att jag skulle iväg, utan mer att de nu förstod att det kanske skulle bli av. Det fick mig att fundera - är det här verkligen det jag vill? Men JA, jag hade fortfarande den där drivkraften inom mig, lika stark, jag ville verkligen och jag ville visa andra att jag Kan om jag Vill
När jag fyllde 18 i december så började jag med körkortet direkt. 2 månader senare stog jag leende med ett körkort i handen. Nu var en svår bit i ansökan avklarad. Började att fixa med alla mina referenser. - Vilket jobb!
Eftersom jag gått Barn och Fritidsprogrammet på gymnasiet så får jag mer betalt om jag åker med SI, 250$ i veckan. Så det var helt klart mitt förstahans val. Men jag sökte med CC endå för att försäkra mig om att jag verkligen skulle kunna komma iväg efter sommaren. Var på intervju med CC en lördag på ett cafe, pratade au-pair grejer i en kvart sen strunt i resten av timmen. Mycket trevligt men inte särskilt seriöst. Hade intervjun med SI på måndan i en lägenhet och den pågick i 2h med en massa frågor, information och psykologiskt test. Vilken skillnad!!
När jag haft intervjun med SI så var allt klart - eftersom det sker genom internet så fixade vi de sista detaljerna tillsammans. CC papprerna skickade jag in ca en vecka senare. Sen vare att vänta på att bli godkänd...
Hatar att vänta. Jag är så otålig!
Väntade först två veckor med SI innan min intervjuare hade skickat papprerna vidare och sen väntade jag yttligare 1 vecka innan jag blev accepterad från förmedlingen. Det var påsklovet så antar att det var därför det tog lite längre tid. 2 veckor efter det fick jag min första familj. Fick ett mejl till inkorgen från SI där det stod att en familj visat intresse, namn på familjen, hur många barn, vart de bodde, bilder, personligt brev och det grundläggande helt enkelt. Och sen hade jag fått yttligare ett mejl - från familjen - med lite mer information och en förfrågan om vi kunde skypa =) De bodde i New Jersey, Precis utanför Princeton. Familjen hade en dotter med särskilda behov och mamman var hemmamamma.. det skrämde mig lite - men lockade mig mest. Har jobbat väldigt mycket med barn med särskilda behov.
Skypade med dem dagen efter. Jag var såå nervös. Att de skulle se mig på cam o allt. Jag vankade av och an i rummet i väntan på att de skulle ringa och när de väl gjorde det tänkte jag, ska jag svara nu, eller vänta lite så de inte tror att jag går här och väntar.. så patetiskt.. jag väntade lite och svarade - vad hände med min engelska - var inte jag väldigt bra alldeles nyss? Det blev iaf bättre när man pratat ett tag. Mamman var otroligt snäll och vi klickade direkt. Underbart! Fick se barnen, dottern som är 4 och pojken som är 7. Hon avslutade samtalet med att säga att community counselor kunde ringa mig imorn så jag kunde prata med henne med och att jag skulle få prata med den nuvarande au-pairen nästa gång vi pratar.
Nästa dag pratade vi igen. Med mamman - och barnen - och au-pairen. Tidigare den dagen hade community counseloren ringt mig, när jag satt på bussen.. haha det var svårt o höra vad hon sa och folk stirra på mig när jag pratade engelska :P När jag lade på den kvällen hade jag bestämt mig att säga JA om de frågar mig.
Nästa dag hade jag ett nytt mejl i min inkorg. En till familj har visat intresse skrev SI och visst såg jag att jag hade yttligare ett mejl från en familj i min inkorg. Den här familjen hade 3 barn, flicka 4, pojke 7, flicka 9. Bodde 1h utanför Nyc uppåt. Jag skypade med dem senare samma dag. De verkade med bra. De var rena motstsen, gjorde mycket, hade en ganska hektisk vardag men jag skulle få uppleva mycket med dem. Pratade yttligare med dem en gång och barnen var urgulliga verkligen. När jag stänge av skype den dagen hade jag ont i magen. vilka gillade jag bäst. Satte mig ner och skrivde en lista med för och emot.
Kom fram till att den första familjen var bäst. Jag borde ha fattat det från början. De var bara den familjen jag pratade om! Jag vill inte stressa en massa. Den här familjen är mer lugn. Här kan jag ha det bra! Pratade med pappan i den första familjen för han hade varit iväg tidigare i veckan. Var nervös! varför blir man mer nervös när man ska prata med pappan i familjen?? :P Iaf så var han jättesnäll. När vi sa hejdå den gången så sa hon att de skulle prata lite men att hon mycket väl kunde se mig i deras familj.
Nästa dag fråga hon om jag ville vara hos dem. Snacka om att jag blev glad- Kunde inte sluta le den dagen!! Skrev självklart JA och dagen efter fick jag svar tillbaka.
GREAT! We're SO excited...we had a feeling you would say yes...It just seemed like such a good match for both of us... And you know when you have a "gut feeling" about someone...as soon as I read over your application I had a feeling and then each time we spoke, it kept getting stronger and stronger. We're really happy you will be with us
Och självklart blev det här med ett dag med ett stort leende på läpparna :D
sa också till den andra familjen att jag tyvärr inte ville komma till dem och att jag matchat med en annan. De tog det bra!
Nu började en annan del av au-pair förberedelserna! Fortsätter att återberätta imorn
- det här tar på krafterna :P
Kramar Rebecka
Ahh. Spännande. Jag kommer läsa alla dina inlägg! Jag vill göra något liknande efter mina år i gymnasiet. Lycka till med allt. Kärlek.
kul att du oxå har startat en blogg (Y)
Vad kul att du valde att skaffa blogg ändå! ;D Det är som du säger att alla vi au pairer har detta gemensamt och att man delar på sina problem och vad man lyckas med :D Kul att man är helt själv som åker men ändå att det finns så många att prata med :D
Det låter ju jätte bra med din familj!! :D Nu väntar jag bara på att få en ny match så får vi se vad som händer :D
Kul att du också ska åka som Au Pair! När åker du?
Måste skriva att du skriver väldigt fängslande :) Sånt kan man ha en blogg till. Det var den anledningen jag startade blogg för, jag älskar att skriva, har mycket åsikter och en kompis sa "du ska ha blogg för att du skriver så bra!". Tänkte att visst man kan ju prova och upptäckte att jag älskade att ha en sida som bara var min. Dessutom att läsa andras bloggar. Har svårt för "sorry för att jag inte uppdaterat, ska bli bättre. Men i alla fall, åt en macka med ost på och sen drog jag till skolan. Dagens outfit ser ni här". Inte så jääte intressant. Men såklart, vill man ha en online dagbok i detalj får man väl ha det :) Det gäller att förstå att människor bloggar av olika anledningar. Min blogg har också förändrats lite med tiden och lägger upp ett och annat youtube klipp :P I alla fall, allt behöver inte vara svart eller vitt :)
Sen roligt med den första familjen, att det lixom klickade! Sånt hoppas jag med på. Man ska ju ändå bo där i ett år :)
Ha det så bra
/Emilie
Kul Becka :) Här ska jag följa dig, skönt!!!!
Nu kommer jag veta hur du har det.
Kommer saknar dig så mycket när du är borta.
Lycka till med allt, du vet vart jag finns ;)
Måste även säga att du skriver mycket bra.
Puss din Emelie ;)
"jag väntade lite och svarade - vad hände med min engelska - var inte jag väldigt bra alldeles nyss?" Oh my godness, haha, DET DÄR känner jag igen! Jag kände med det när Eileen ringde "Wtf! Jag är ju bra på engelska EGENTLIGEN!" Hehe ^^ Kram kram //Ida
